Jag kan inte med ord beskriva...

När någon som står mig nära är lycklig - så gläds jag helhjärtat med dem. 

När någon som står mig nära har sorg -  så gråter jag floder. 

När någon som står mig nära blir orättvist behandlad - så blir jag precis tokarg. 

När någon... ja, ni har förstått poängen. 

Inget speciellt i det. De flesta människor fungerar så. 

Ikväll har jag pratat med en av mina allra, allra viktigaste nära.

Jag har suttit med ett leende på läpparna, samtidigt som tårarna har strömmat hejdlöst. 

Jag har suttit med värme i hjärtat, samtidigt som klumpen i magen varit stor. 

Jag har gett stöd, samtidigt som jag varit i behov av att få stöd tillbaka. 

Jag har känslostormat som ett barn. 

Jag kan inte med ord beskriva hur djävla orättvist livet kan vara mot henne. 

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket glädje hon sprider och styrka hon utstrålar. 

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig. 

Och jag kan inte med ord beskriva hur tung vardagen skulle vara utan vetskapen om att hon finns där... 

Skit.

Det låter ju som ett sabla avsked det här. 

Vi hörs ju igen efter helgen, eller hur! 

Och oräknerliga gånger efter det. 

Du skulle bara våga annat!