...så får man leken tåla. (Det riktiga)

Jag misslyckades faktiskt inte helt och hållet då jag häromkvällen satt och fotade Prinsessan och Liten som for runt som om de fått i sig för mycket dro.... erm... sock... erm... never mind. Pigga var de, vad de nu än hade ätit till frukost den dagen.

Jag bjuder här på ett gäng (som vanligt - det hör liksom till mitt singnalement) oredigerade bilder, så att ni får se att även om jag nu emellanåt lyckades fånga vildarna någotsånär i mitten, så fattas det en viktig detalj i mobilkameran; Sportläge!

Något som dock

inte fattas

hos Prinsessan, men i första hand Liten.

Prinsessan fick kämpa en hel del

för att hänga med i svängarna.

Men så bidde Liten valp trött emellanåt

och kom och sökte skydd mellan benen på mig

där jag satt på min sten.

Vid en sjö i en skog.

Eller staket i en hästhage, kanske det nu var.

Men Prinsessan tröttar man då inte ut i första taget

och hon gör här allt

för att få igång Liten igen.

Eller om det är mig hon leker med...

Tja, troligtvis inte, men ändå.

Man kan alltid leka med tanken.

När hon så väl får fart på Liten skit igen är hon dock så uppspelt att hon i farten glömmer att hon är lite större, starkare och buffligare

och går på sådant och gnager på Liten

att Liten i rena förskräckelsen får säga ifrån.

Och då är det klart man slår av på tempot och ber om ursäkt.

Dutti hund, vänner ska man vara rädd för.

OM, om menar jag.

Jisses.