På frammarsh

Lilla Tiss har vuxit ur köket.
Efter att ha tillbringat sina första dagar i fångenskap instängd i vårat kök, så har hon sedan succesivt fått vidga sitt territorium med ett rum i taget. Dagtid snackar vi då, för hon har obönhörligen blivit instängd i köket om nätterna. Jag tycker heltäckningsmattor är tillräckligt äckliga i sig, utan att behöva spetsas till med diverse kattunge-olyckor, och har därav vakat som en hök över kattunge och kattlåda.
Två veckor utan ett endaste litet missöde och jag började slappna av. Lilla Tiss fick fritt fram i hela huset både natt som dag, och hon har fortsatt att imponera. Man sätter sig på lådan och ingen annanstans.
Fast det är klart. Det är långt från övervåningen och som så många andra i den här familjen (som yngre förmågor) så har Lilla Tiss svårt för att avbryta rolig lek i tid. Tur då att kaninburen finns!
Detta är dock något som Fröken SkuttiKring inte är riktigt lika lyckig över som jag...

Lilla Tiss har, trots sin ganska traumatiska första kontakt med människan, acklimatiserat sig bra i MyrStacken och har 'bondat' bra med resten av oss, bå de två- som fyrbenta. Men hon och Prinsessan en ständigt pågående diskussion; Båda två föredrar Prinsessans bädd före Lilla Tiss'.

Och allra oftast så är det Prinsessan som sitter mitt på trägolvet i vardagsrummet och ser olycklig ut (ty hon får ju inte plats på annan bädd än sin egna), medans Lilla Tiss ligger som en löjligt liten smutsfläck i mitten av den stora bädden och spinner som ett helt maskineri....

Jag har (återigen) bestämt mig för att bli katt i mitt nästa liv. Att utan vidare diskussion bestämma över allt och alla, bara ta vara på livets lata dagar, få maten serverad och inte ens behöva spola toaletten efter sig. Jisses så bekvämt!