Så det ryker

Fröken Vit har filat tånaglarna idag, och Herr Fux och Fru Silversvart har fått på sig nya pjucks. 

Jag var lite imponerad av hovis idag, då han ramlade in endast 32 minuter sen. Inte illa för att vara han. Han är så hopplös man kan bli, tror jag, och hade det inte varit för att han gjorde ett så förbannat bra jobb, så hade jag bett honom dra åt skogen för längesedan. Eller, ja, det har jag gjort en gång. Bytte ut honom mot en yngre och snyggare förmåga. Men så Fick Herr Fux sin hovböld och ingen av dem jag ringde hade tid att komma förrän flera dagar senare, så jag fick svälja min stolthet och ringa Hovis iaf. Och han kom på stört. Gratis dessutom. Säkerligen hans manliga vis att be om ursäkt på. Och efter det är vi hyffsat on good terms igen. Förutom då han är sen. Då muttrar jag  och blänger och hotar med att byta ut honom igen om han inte överträffar sig själv i skicklighet då det kommer till verkning och skoning. Vilket han oftast gör. Den fan. 

Så här brydd är Fru Silversvart, då skorna passas in. Stackarn, hon är ju hur rädd som helst. Kan inte ens finna ro att äta under tiden... 

Och jag har inte alls slängt grimskaftet över ryggen på henne och smugit runt bakom för att ta kort. Jag håller i henne för allt jag är värd. 

Erm. Ok. Ni gick inte på den, förstår jag. Hmm. Ja, jag kanske överdrev lite då. Well, lets gå vidare, shall we. 
Men nu sprakar, fräser och ryker det så man inte ens ser henne längre. Måste vara otäckt om man är häst, kan man ju tycka. Så otäckt så att man.... 

... tja... fortsätter att äta, kanske! Hästskrälle. 

Ser ni den större mörka fläcken mellan sulan och hovväggen, vid hovis hand? Det är de allra sista resterna av hovbölden hon fick i mitten av september. Äntligen!